Saltupproret
www.nordiq.net/saltupproret Bureå
den 18 november 2007
Naturvårdsverket
Valhallavägen 195
106 48 Stockholm
Miljöbomben - vägsaltningen längs de svenska vägarna
Saltningen av de svenska vägarna har de senaste decennierna blivit en allt vanligare syn. Både som metod att eliminera halka, men allt oftare även som alternativ till konventionell snöröjning. De sista åren har vägsaltningen förvisso minskat, men den uppgår fortfarande till avsevärda och närmast svindlande 250 000 ton natriumklorid (NaCl) per år längs det statliga vägnätet. Till detta ska läggas cirka 70 000 ton som sprids längs de gator/vägar som kommunerna ansvarar för. Det innebär cirka 10 miljoner ton, de senaste 30 åren !
Barmarksstrategin, dvs. att salta vägarna fria från snö och is, som bestämts av Vägverket har snarare blivit en regel, i stället för ett undantag. Det innebär att det saltas ner till den bara och svarta asfalten. Med svart asfalt, har det visat sig, ökar hastigheten och de svåra olyckorna står oftast i proportion till hastigheten. De ansvariga för vägsaltningen åberopar nollvisionen, som stöd för saltningen, men statistiken visar dessvärre, att vi är på väg mot rakt motsatt håll och antalet skadade och omkomna i trafiken ökar.
Tusentals ton salt löser successivt upp bindemedlet, bitumen
i asfalten och medverkar till både frostsprängning
och ett omfattande slitage, som på
våt asfalt är cirka 5 gånger som stort som på torr väg. Resultatet blir
håligheter och djupa hjulspår, som kräver stora och kostsamma reparationer. Det
stora slitaget leder dessutom till det nu så aktuella problemet med höga partikelhalter i stadsluft. Ett
problem som man dessutom ofta försöker lösa med att binda det med ännu mer
fuktabsorberande salt !
Att använda magnesiumklorid (MgCl2)i stället för natriumklorid (NaCl) och socker utgör ingen lösning på problemet, då det enbart kommer att tillföra naturen ytterligare ett antal ton klorider. Minst lika allvarligt är, att man för att undvika att saltet klumpar sig och försvårar spridningen, använder det mycket giftiga ämnet antiklumpmedlet ferrocyanid (FeCn), enligt uppgift 100 gram/ton salt, vilket motsvarar en total mängd på cirka 30 ton/år.
Den omfattande vägsaltningen utsätter den svenska bilparken
för stora påfrestningar och kräver stora mängder spolarvätska (isopropanol) och kemiska
produkter (avfettningsmedel) för rengöring av fordonen. Hur många liter
spolarvätska och avfettningsmedel, som används under ett år är svårt att
uppskatta, men det handlar antagligen flera hundratusentals liter i
koncentrerad form.
Långtradarchaufförer kan också vittna om, hur de vid färd från saltad till
osaltad väg, tvingas stanna vid vägkanten och använda litervis med dieselolja för att tvätta lastbilarnas
däck rena från salt, mjuka upp gummit och återfå greppet i däcken.
Allt detta som nämnts, vägsaltsalt, ferrocyanid, spolarvätska, avfettningsmedel och dieselolja, tillsammans med rester av gummi, asfalt och mycket annat, hamnar småningom i den svenska naturen, där det gör en stor skada och tar livet av allt det kommer i kontakt med.
Vägsaltet och de effekter som blir följden av saltningen bidrar till att packa samman jorden och allt det biologiska dör. Vårt dricksvatten försuras och förorenas. Saltet/kloriderna är lättlösliga i vatten och en jonvandring kan uppstå och förena sig med både metaller och tungmetaller (där det finns) som t ex bly, koppar, svavel med flera. Dessa förs sedan vidare ut i naturen och vattendrag och gör dessa obrukbara som dricksvattenkällor. På sikt kommer detta även att leda till att grundvattentäkter påverkas. På ett flertal ställen längs det svenska vägnätet har man redan tvingats valla in diken med plast, så att smältvatten kan ledas förbi särskilt känsliga områden !
Salt tränger igenom både asfalt och betong. Armeringsstålet i många tusen betongbroar längs vägarna, är det som bär upp betongkonstruktionen. När salt/klorider kontinuerligt tillförs vintrarna igenom, kommer det inte att ta lång tid förrän initieringsperioden är över och korrosionsskadorna på armeringsstålet är ett faktum. När betongen har angripits och rost- /korrosionsprocessen, som har en utvidgelsekoefficient på sex gånger sin egen volym, har startat på armeringen, kommer den att spränga delar av betongen i stycken och fördärva hela eller delar av brokonstruktionen. Detsamma gäller med magnesiumklorid. Broar och parkeringshus har på många håll fått allvarliga skador och man misstänker att vägsaltningen är orsak till att broar har kollapsat.
De ansvariga väghållarna sparar miljarder på saltningen jämfört med konventionella metoder för is- och snöröjning, men effekten blir också att de svenska bilisterna årligen drabbas av enorma kostnader på mellan 10-20 miljarder, i form av rost- och korrosionsskador. Kanske allvarligast i detta sammanhang är skadorna på vitala delar och säkerhetsdetaljer, som gör bilarna till rena mordvapen.
Det är också viktigt att nämna följande. De ansvariga hävdar att de måste salta för att trygga trafiksäkerheten. En sak som är mycket omdiskuterad, inte minst i samband med ett flertal allvarliga olyckor, bland annat den utanför Uppsala den gångna vintern. Försök som utförts av Stopp Veisaltningen i Norge med salt på is vid noll grader celcius, visar att temperaturen faller till minus 11,9 grader celcius under de första sexton minuterna. Dvs. det tar lång tid, omkring 30 minuter, innan temperaturen är uppe vid noll grader igen. Den halka som uppstår under denna tidsperiod kan bli katastrofal och i värsta fall leda till dödsolyckor. Dessa uppenbara fakta negligeras av Vägverket och intresset att utveckla nya och förfina konventionella metoder för eliminering av halka i stället för salt, har låg prioritet.
Det hävdas från Vägverkshåll att de har lagen på sin sida, när det gäller att salta och därmed förorena vägbanan. Lagreglerna kan dock knappast tolkas så att Vägverket har tillåtelse att förorena andras egendom, med tusentals ton med salt, som hamnar utanför vägbanan, i vattendrag och i luften i samband med plogning, väghyvling och i kombination med nederbörd. Att lagen ska gälla lika för alla inom landets gränser, tar jag för givet oavsett om det gäller staten eller den enskilde. För mig framstår det som märkvärdigt att staten utfärdar stränga lagar mot föroreningar, som en annan myndighet totalt struntar i. Det visar tydligt att de ansvariga för saltningen inte besitter vare sig ansvarskänsla eller bryr sig om framtida konsekvenser av sitt agerande, utan enbart är ute efter att spara pengar.
Det är beklagligt att notera att Naturvårdsverket som miljöskyddsorganisation fram tills nu verkar vara totalt likgiltig i denna sak. Vägsaltningen utgör ett av de största hoten mot miljön innanför landets gränser och staten själv är den största aktören !
Mot bakgrund av ovanstående önskar jag svar på följande frågor:
Vi behöver trafiksäkra och bra vintervägar – men inte
vägsalt !
Vänliga hälsningar
Initiativtagare
till Saltupproret